Believe in yourself
From now on. Från och med nu ska jag sluta bryta ner mig själv, tänka att jag inte duger som jag är, tänka att det finns andra som är bättre, sluta jämföra mig med andra. Jag är jag och jag är det absolut bästa av vad jag kan vara. Jag tillför också någonting till världen, jag har också en röst som förtjänar att höras, jag förtjänar också att synas och ta plats. Jag tänker inte låta någon ta det ifrån mig. From now on.
kloka ord
Jag är bara tvungen att lägga upp den här krönikan, den är så fin att jag hade gjort er en otjänst om jag inte hade delat med mig av den. Läs och förundras över hur en 20-årig kille kan sitta inne på så mycket mognad, insikt och förståelse. Ja, bara LÄS.
Medaljens pris
Såg en dokumentär på svtplay som heter "Medaljens pris" och den var så fruktansvärt intressant. Den handlade om elitidrottare och vad man får stå ut med som elitidrottare och det priset man betalar för att ta sig upp, upp på den där prispallen i jakten på medaljer. Dem intervjuade bla Susanna Kallur, Carolina Klüft och Christian Olsson som alla berättade om sina skador som dem har haft genom åren. Hur tufft det har varit och att dem ibland tvingats tävla med skador. Carolina Klüft vann VM-guld med en stukad fot. Det kallar jag starkt psyke, hur klarar man att tävla med stukad fot?
En sak var dem alla ense om och det var att det inte är friskt att träna så mycket och det är det verkligen inte. Det är ingen friskvård för kroppen, man pressar kroppen till sitt absolut yttersta och man blir övertränad och överansträngd. Vi tränar 30 timmar/veckan i skolan och min kropp har varit nära bristningsgränsen flera gånger, jag har varit övertränad/överansträngd/skadad och visst.. jag har tränat ändå. Vad ska man göra? Jag har haft inflammation/låsning i ländryggen, sträckningar, förslitningsskador, men det är bara att köra ändå. Men jag kommer ihåg speciellt en dag i skolan. Min kropp bara la av, det var som att jag inte kunde styra den längre, den ville inte röra sig överhuvudtaget. Vi hade balettlektion och det kändes som att jag inte kunde göra NÅGONTING. Jag grät mig igenom övningarna, försökte torka bort tårarna och fortsätta, men både kroppen och själen var så trött, helt utmattad. Jag tog mig igenom lektionen, hade rast en kvart och lyckades ladda upp så pass att jag tog mig igenom två fysiska lektioner till. Men ibland säger det stopp och det gjorde det då.Vad gör man då? Man torkar bort tårarna, lägger is på skadan, smörjer in med liniment och proppar i sig voltaren och sen kör man ett sjuhelsikes jävla träningspass. För det är det vi gör som elitidrottare. Det är vad som krävs. Om det är värt det? Ja. Svaret kommer alltid vara ja.
Krossar ideal
Fick kommentaren idag "men du har ju inte alls kroppen som en dansare?". Du tror inte jag är medveten om detta? Ibland är det fan det enda jag kan koncentrera mig på i danssalen. Ibland kan jag ha svårt att koncentrera mig på själv dansen och tekniken för jag bara tänker på hur min kropp ser ut. Ibland är det så sjukt jobbigt att ställa sig i en tight kroppsdräkt på baletten där man ser ALLT. Det är så lätt att jämföra med andra också, "hennes kropp ser ut så, så ser det inte ut när jag gör den rörelsen, hennes dräkt ser mycket bättre ut på henne" Visst, jag har verkligen inte kroppen som en dansare, men sen samtidigt så vill jag inte vara en av dem "skinny dancers" som man ser, tycker dansare ska vara hälsosamma och starka. Jag kommer dessutom aldrig bli pinnsmal, det ligger inte i min natur, jag har kraftig benstomme, breda höfter. Kommer aldrig bli smal som en pinne. Det är bara så och det får jag inse. Men det är tråkigt att det finns ett sånt extremt ideal inom dans att man ska behöva känna så. Det är verkligen inget som kommer från lärarna, men det finns inom dansvärlden ändå. Det är så jävla tråkigt.
Men jag tycker att strong is the new skinny. Satsar på en välmående, hälsosam och stark kropp.
INSPIRATION
men jag är lyckligare nu?
Varför får aldrig jag chansen att träffa någon? Alla runt omkring mig bara träffar någon och jag ser dem skina av lycka. Jag är så obeskrivligt glad för allas skull, det är jag verkligen, men samtidigt tränger den där ångesten sig på. "Vad är det för fel på mig? Varför kan aldrig jag träffa någon?". Visst, det är kanske sant att jag aldrig letar. Men när man aldrig har fått den där chansen, aldrig fått någon slags uppskattning eller uppmärksamhet så blir det inte lika lätt. Då sätter man sig i det facket. "Jag som aldrig kommer träffa någon-facket" och sen stannar man där. Hoppas att någon upptäcker en någon gång, för själv tänker man inte leta. Det är man alldeles för osäker för. När man ser hur alla killar flockas runt ens bästa kompisar, sticker det till lite i hjärtat. Visst är jag så glad för deras skull, men samtidigt så kan jag inte hjälpa att den där ångesten kommer över mig. Varför kan det inte hända mig? Varför kan inte jag få känna den där känslan som alla andra får känna.
Det värsta är nog att man vänjer sig. Man vänjer sig vid att vara ensam. forever alone.
"Vars ligger globen?!"
Vill bara tillägna detta inlägg till min fina vän Caroline, aka Pajala. Vi lärde känna varandra genom världens finaste förebild och jag är så otroligt jävla tacksam att hon förde oss samman, för jag är ganska säker på att vi aldrig hade lärt känna varandra annars, med ungefär 1800 km avstånd mellan varandra. Jag vill hissa min vän Caroline i detta inlägg för att jag tycker att hon är så jävla cool och stark. Hon är så fin människa rätt igenom och hon har så gott hjärta, hon är så lugn och harmonisk, men samtidigt så impulsiv och galen. Det är helt galet vad lika vi är och hur vi resonerar lika om allting, hur lika våra värderingar är och hur lika vi ser på livet. Nu var det ungefär ett år sedan vi sist sågs vilket är alldeles för lång tid och jag saknar henne med varenda cell i min kropp. Det är jobbigt att ha en nära vän som bor längst upp i detta jävla avlånga gurkland. Jag vill visa min uppskattning till dig genom detta inlägg iochmed att jag inte får chansen så ofta att säga det personligen till dig. Tack för att du är du och för att jag har fått lära känna dig.
ps, hoppas du får världens finaste kväll ikväll, det förtjänar du.
Think positive and don't let negativity get to you
Dessa dagar när jag har jobbat så har jag inte haft den obligatoriska jobbångesten innan, visst jag har varit sliten och trött och så, men ingen ångest och det är så otroligt skönt. Jag har gått dit, gjort mitt jobbpass och sen hittat på roliga saker efteråt och inte låtit mitt jobb begränsa mig så himla mycket. Det är bara att ta sig igenom och visst, det ska inte bli så kul att jobba hela midsommardagen och inte kunna fira midsommar i år igen, men så är det och jag får istället glädjas åt att jag är ledig midsommarafton, så jag kan i alla fall vara med på midsommarmiddagen. Mitt mål är att glädjas åt det lilla i livet, uppskatta allting. Man måste ta vara på livet för det kommer fan inte igen, det är NU som gäller och jag är redo för förändring. Jag ska sluta klaga så mycket och inse att jag har det jävligt bra. Jag har en fin familj och fina vänner som stöttar mig, ett bra jobb, relativt många lediga dagar och massa planer inför framtiden. THINK POSITIVE.
Sometimes I get that feeling
Ja, ibland smyger den sig på. Den där känslan av obehag, den där känslan av smygande ångest som lägger sig som en sten i bröstet. Varför kan man ju fråga sig? Ja, det frågar jag mig själv också. Bara för att dem senaste dagarna har varit helt fantastiska. Borde man inte vara glad över det då? Jo, det är just det jag är. Så glad och lycklig att den känslan överväldigar mig, den tar över och när jag då måste gå tillbaka till verkligheten kommer stenen i bröstet tillbaka. Det är som att man straffas för att man har haft roligt, för att man har varit lycklig. "Men om du har haft så bra dagar så måste du få lite dåliga dagar som kan kompensera". Ungefär så känns det. Det är konstigt det där, att istället för att blicka tillbaka med glädje och uppskatta det man har varit med om, så är man bara ledsen för att det är över. Kan man inte bara leva i nuet och uppskatta det man har och ta vara på den tiden till fullo? Men hur gör man då? Hur gör man för att bara fokusera på det bra i livet? Så man slipper den där krypande obehagskänslan och stenen i bröstet. Jag vill inte känna den känslan något mer.
Välkommen till min nya blogg!
