allourdreams

Såg en dokumentär på svtplay som heter "Medaljens pris" och den var så fruktansvärt intressant. Den handlade om elitidrottare och vad man får stå ut med som elitidrottare och det priset man betalar för att ta sig upp, upp på den där prispallen i jakten på medaljer. Dem intervjuade bla Susanna Kallur, Carolina Klüft och Christian Olsson som alla berättade om sina skador som dem har haft genom åren. Hur tufft det har varit och att dem ibland tvingats tävla med skador. Carolina Klüft vann VM-guld med en stukad fot. Det kallar jag starkt psyke, hur klarar man att tävla med stukad fot?

 

En sak var dem alla ense om och det var att det inte är friskt att träna så mycket och det är det verkligen inte. Det är ingen friskvård för kroppen, man pressar kroppen till sitt absolut yttersta och man blir övertränad och överansträngd. Vi tränar 30 timmar/veckan i skolan och min kropp har varit nära bristningsgränsen flera gånger, jag har varit övertränad/överansträngd/skadad och visst.. jag har tränat ändå. Vad ska man göra? Jag har haft inflammation/låsning i ländryggen, sträckningar, förslitningsskador, men det är bara att köra ändå. Men jag kommer ihåg speciellt en dag i skolan. Min kropp bara la av, det var som att jag inte kunde styra den längre, den ville inte röra sig överhuvudtaget. Vi hade balettlektion och det kändes som att jag inte kunde göra NÅGONTING. Jag grät mig igenom övningarna, försökte torka bort tårarna och fortsätta, men både kroppen och själen var så trött, helt utmattad. Jag tog mig igenom lektionen, hade rast en kvart och lyckades ladda upp så pass att jag tog mig igenom två fysiska lektioner till. Men ibland säger det stopp och det gjorde det då.Vad gör man då? Man torkar bort tårarna, lägger is på skadan, smörjer in med liniment och proppar i sig voltaren och sen kör man ett sjuhelsikes jävla träningspass. För det är det vi gör som elitidrottare. Det är vad som krävs. Om det är värt det? Ja. Svaret kommer alltid vara ja.

Fick kommentaren idag "men du har ju inte alls kroppen som en dansare?". Du tror inte jag är medveten om detta? Ibland är det fan det enda jag kan koncentrera mig på i danssalen. Ibland kan jag ha svårt att koncentrera mig på själv dansen och tekniken för jag bara tänker på hur min kropp ser ut. Ibland är det så sjukt jobbigt att ställa sig i en tight kroppsdräkt på baletten där man ser ALLT. Det är så lätt att jämföra med andra också, "hennes kropp ser ut så, så ser det inte ut när jag gör den rörelsen, hennes dräkt ser mycket bättre ut på henne" Visst, jag har verkligen inte kroppen som en dansare, men sen samtidigt så vill jag inte vara en av dem "skinny dancers" som man ser, tycker dansare ska vara hälsosamma och starka. Jag kommer dessutom aldrig bli pinnsmal, det ligger inte i min natur, jag har kraftig benstomme, breda höfter. Kommer aldrig bli smal som en pinne. Det är bara så och det får jag inse. Men det är tråkigt att det finns ett sånt extremt ideal inom dans att man ska behöva känna så. Det är verkligen inget som kommer från lärarna, men det finns inom dansvärlden ändå. Det är så jävla tråkigt.

 

Men jag tycker att strong is the new skinny. Satsar på en välmående, hälsosam och stark kropp.

 

Varför får aldrig jag chansen att träffa någon? Alla runt omkring mig bara träffar någon och jag ser dem skina av lycka. Jag är så obeskrivligt glad för allas skull, det är jag verkligen, men samtidigt tränger den där ångesten sig på. "Vad är det för fel på mig? Varför kan aldrig jag träffa någon?". Visst, det är kanske sant att jag aldrig letar. Men när man aldrig har fått den där chansen, aldrig fått någon slags uppskattning eller uppmärksamhet så blir det inte lika lätt. Då sätter man sig i det facket. "Jag som aldrig kommer träffa någon-facket" och sen stannar man där. Hoppas att någon upptäcker en någon gång, för själv tänker man inte leta. Det är man alldeles för osäker för. När man ser hur alla killar flockas runt ens bästa kompisar, sticker det till lite i hjärtat. Visst är jag så glad för deras skull, men samtidigt så kan jag inte hjälpa att den där ångesten kommer över mig. Varför kan det inte hända mig? Varför kan inte jag få känna den där känslan som alla andra får känna.

 

Det värsta är nog att man vänjer sig. Man vänjer sig vid att vara ensam. forever alone.