allourdreams

Så var det med det. Jag visste att det på något sätt skulle hända, att bägaren skulle rinna över, att det skulle bli för mycket att hantera. Jag är stressad. Stressad tänker ni? Det är väl jag också. Men jag har fått diagnosen stress, jag har tryck över bröstet, hjärtklappningar, minskad aptit, sover dåligt, svårt för att andas. Jag har fått gå igenom väldigt mycket på denna utbildning och jag visste att det skulle vara tufft, men att det skulle vara såhär påfrestande hade jag ingen aning om. Denna sista terminen innebär extra mycket press, extra mycket stress, extra mycket att tänka på och just nu vet jag inte hur jag ska orka. Men på något sätt ska jag det, för om tre månader är jag färdigutbildad dansare, det kommer vara värt det.

 

Jag längtar tills jag får träna för att jag själv vill det, tills jag får ta de klasserna jag vill, utan att ha lärare som står och skriker på en och trycker ner en. Jag längtar till att känna att kroppen är hel, ingen konstant ledvärk och träningsvärk, känna sig mjuk och fri i kroppen, utan konstant smärta. Jag längtar tills jag får göra det jag vill, jag längtar efter att göra det som JAG vill och inte vad alla andra vill eller förväntar sig av mig. Jag längtar tills jag slipper all den dramatik som jag har varit omringad av i två år, tills jag slipper lärarnas ibland väldigt olämpliga och direkt nedlåtande kommentarer. Jag längtar tills jag kan känna mig helt fri. Missförstå mig inte, jag ångrar absolut inte mitt val av utbildning, men jag är bara människa, jag klarar inte hur mycket som helst. Jag längtar.

 

Men jag är också rädd. Rädd för vad som ligger i framtiden, rädd för att släppas ut i verkligheten.