allourdreams

Såg en dokumentär på svtplay som heter "Medaljens pris" och den var så fruktansvärt intressant. Den handlade om elitidrottare och vad man får stå ut med som elitidrottare och det priset man betalar för att ta sig upp, upp på den där prispallen i jakten på medaljer. Dem intervjuade bla Susanna Kallur, Carolina Klüft och Christian Olsson som alla berättade om sina skador som dem har haft genom åren. Hur tufft det har varit och att dem ibland tvingats tävla med skador. Carolina Klüft vann VM-guld med en stukad fot. Det kallar jag starkt psyke, hur klarar man att tävla med stukad fot?

 

En sak var dem alla ense om och det var att det inte är friskt att träna så mycket och det är det verkligen inte. Det är ingen friskvård för kroppen, man pressar kroppen till sitt absolut yttersta och man blir övertränad och överansträngd. Vi tränar 30 timmar/veckan i skolan och min kropp har varit nära bristningsgränsen flera gånger, jag har varit övertränad/överansträngd/skadad och visst.. jag har tränat ändå. Vad ska man göra? Jag har haft inflammation/låsning i ländryggen, sträckningar, förslitningsskador, men det är bara att köra ändå. Men jag kommer ihåg speciellt en dag i skolan. Min kropp bara la av, det var som att jag inte kunde styra den längre, den ville inte röra sig överhuvudtaget. Vi hade balettlektion och det kändes som att jag inte kunde göra NÅGONTING. Jag grät mig igenom övningarna, försökte torka bort tårarna och fortsätta, men både kroppen och själen var så trött, helt utmattad. Jag tog mig igenom lektionen, hade rast en kvart och lyckades ladda upp så pass att jag tog mig igenom två fysiska lektioner till. Men ibland säger det stopp och det gjorde det då.Vad gör man då? Man torkar bort tårarna, lägger is på skadan, smörjer in med liniment och proppar i sig voltaren och sen kör man ett sjuhelsikes jävla träningspass. För det är det vi gör som elitidrottare. Det är vad som krävs. Om det är värt det? Ja. Svaret kommer alltid vara ja.